”… Det känns som att djuren förstår mig så bra… alltså de dömer ju inte en som människor kan göra...” : En narrativ studie om tre kvinnor med utvecklingsstörning och deras upplevelser och erfarenheter av djurens hälsofrämjande effekter

Syftet med denna uppsats var att belysa vilka hälsofrämjande effekter djur har på människor med en utvecklingsstörning. För att ta reda på detta intervjuades tre kvinnor med livsberättelseforskning som metod. Informanternas berättelser sammanställdes sedan med hjälp av en narrativ analys, dels var berättelse för sig men även utifrån olika kategorier. Som teoretisk utgångspunkt användes synsätt ur sociokulturellt och salutogent perspektiv samt Weiss relationsteori om ”social tillförsel”. Resultatet av berättelserna lyfter fram de tre informanternas erfarenheter och upplevelser av djurs närvaro. Informanterna berättar exempelvis att deras hälsa främjas genom att spendera tid med djuren. Det framkommer även att djur bidrar till att informanterna känner sig behövda och unika. Djur bidrar också till att det blir lättare för informanterna att bidra i sociala sammanhang. Alla informanterna känner samhörighet och förståelse till djuren och uppger att djur förstår dem bättre än människan. Det ökade välbefinnandet hos informanterna genom djurs påverkan bidrar till att närma sig de uppsatta folkhälsomålen; Delaktighet och inflytande i samhället, Hälsa i arbetslivet samt Fysisk aktivitet